Sturlunga saga på svenska

Av: Agneta Ney & Heimir Pálsson

Den isländska samtidssagan Sturlunga finns nu på modern svenska i tre volymer: Sturlunga I-III i översättning av Sten Kindlundh. Redigerad av Gunnar D Hansson, Kristinn Jóhannesson och Joakim Lilljegren, Anthropus, Göteborg 2021. Gunnar D Hansson och Kristinn Jóhannesson höll tidigare i den svenska nyckeln till den nya översättningen av Islänningasagorna I-V (2014). Sten Kindlundh (1936-2019) hann före sin bortgång inte se sin översättning i tryck.

Vi vill uttrycka vår tacksamhet över Stens gedigna arbete och samtidigt tacka redaktörerna som genom sitt goda arbete har fört översättningen till tryck i vackra och tilltalande volymer och instämmer i Dick Harrisons ord i Svenska Dagbladet den 20 januari om att det är ett verk ”värt sin vikt i kulturhistoriskt guld”

Vad är Sturlunga?

Sturlunga är en samling mer eller mindre historiska berättelser, troligen nedtecknade under hela tolvhundratalet och med några tillägg från trettonhundratalet. I vissa tillfällen är författarna ögonvittnen. Mest berömd är Sturla Þórðarson (d. 1284) som i sin Íslendinga saga täcker praktiskt talat hela 1200-talet, det århundrade som i eftertidens mun har fått namnet Sturlungaöld, det vill säga Sturlunga-släktens århundrade. Den mäktiga sturlunga-ätten, efterträdarna till Sturla Þórðarson den äldre, var förvisso inte den enda mäktiga släkten i landet och inte heller den som gick segrande ut ur 1200-talets strider, men i likhet med anfadern, Hvamm-Sturla (d. 1183), blev både sönerna och sonsönerna mycket högröstade. På den internationella scenen spelade förmodligen Hvamm-Sturlas son, Snorri Sturluson, huvudrollen, men hans uppväxt formades inte minst av familjen i Oddi, där hans fosterfar, Jón Loftsson (d. 1197), var en av de mäktigaste hövdingarna under 1100-talet, och enligt familjetraditionen släkt med den norske kungen Magnus barfot, och med Sverrir Sigurðarson och därmed med hela norska kungafamiljen.

Sturlunga saga som historisk källa

Som bekant betyder ”saga” på isländska allt från historisk sanning till skröna, men vissa av berättelserna i Sturlunga anses åtminstone som mer historiska än andra. Íslendinga saga brukar räknas som en av de mest ”sanna”, och Sturla Þórðarson prisas som regel för att vara en pålitlig berättare. Det är däremot viktigt att komma ihåg, som bland annat Úlfar Bragason har påpekat, att Sturla såg det som sin uppgift att skriva en politiskt trovärdig historia såsom den härskande klassen såg den. Hans saga är å ena sidan varken litteraturhistoria eller kulturhistoria, å andra sidan den bästa källan om såväl delar av litteraturen som kulturhistorien. När det gäller Sturlas narrativa förmåga, utgör branden i Flugumýri ett berättartekniskt mästerverk. Det finns inte heller någon anledning till att tvivla på hans källa. Gissur Þorvaldsson har själv berättat för Sturla om vistelsen i vasslekaret - det som i Kindlundhs översättning låter på följande sätt:

Nu skall berättas att Gissur Þorvaldsson tog sig till mjölkkammaren och att Guðmund, hans släkting, följde med honom. Gissur bad honom att ge sig av och sade att det var större möjlighet att en av dem kunde undkomma, om ödet så ville, än att båda skulle göra det. Dit kom då också Jón präst Halldórsson, men Gissur sade då att båda genast skulle lämna honom. Gissur drog då av sig brynjan och stålhjälmen, men hade svärdet i handen. Jón och Guðmund letade sig från mjölkkammaren till den södra ytterdörren, och båda skonades och släpptes fria. Gissur Þorvaldsson gick in i mjölkkammaren. Han såg att det stod ett kar med surmjölk på några stockar i kammaren. Han körde ner svärdet Brynjubít i surmjölken och det gick ner över fästet. Gissur såg då att det fanns ett litet kar i marken och det fanns vassle i det. Karet med surmjölk stod ovanför det och dolde nästan helt vasslekaret som fanns i marken. Det fanns ett utrymme däremellan så att man kunde komma ner i vasslekaret, och Gissur tog sig ner i karet som fanns i marken. Han satte sig ner i vasslen och hade bara linnekläder på sig. Vasslen nådde honom till bröstvårtorna. Det var kallt i vasslen. Han hade suttit där en kort stund, då han hörde röster av män som sade att tre män var utsedda att gå till angrepp om man hittade honom. Var och en av de tre skulle ge honom ett hugg. Man skulle inte förhasta sig utan ge akt på hur han betedde sig. De som var utsedda var Hrani, Kolbein skägg och Ari Ingimundarson. Så kom de in i kammaren med ljus och letade överallt. De kom till det kar som Gissur satt i, och tre eller fyra man stack med spjut i karet. De började träta med varandra, Några sade att det fanns något i karet, andra att det inte fanns något. Gissur höll händerna försiktigt för magen så att de inte skulle känna att de träffade något. Han fick sår på handflatorna och framme på benen, på skenbenen. Det blev små men många sår. Gissur har själv berättat att han skakade av kyla så att det skvalpade i karet, innan de kom in i kammaren, men när de kom in, då skakade han inte. De sökte genom kammaren två gånger, och det gick på samma sätt båda gångerna. (Sturlunga II: 300–301).

Branden i Flugumýri är historisk. Man kan förvisso fråga sig om det är  branden på Bergþórshvoll i Njáls saga som står modell för berättelsen i Íslendinga saga? Eller är det omvänt branden i Flugumýri år 1253 som står modell för branden på Bergþórshvoll år 1010? Oavsett vilket är det endast tränade berättare som kan göra en sådan dramatik realistisk.

Island förändrades strukturellt under medeltiden, från ett samhälle i vilket mer eller mindre jämställda ätter hade den politiska makten till ett förstatligt samhälle med bland annat en ökad hierarkisering. Andra genomgripande förändringar gick i samma riktning som fanns i västeuropeiska samhällen i övrigt med exempelvis nya gemenskapsformer som framför allt grundade sig på vertikala band av beroendekaraktär. Den här förändringen märks i Sturlunga saga som är en viktig källa till samtidens historia. I Þorgils och Hafliðis saga märks den här förändringen som en brytning mellan ”gammalt” och ”nytt”. Sagan kan sägas förebåda en obalans på det politiska planet, något som i förlängningen kom att medföra förändringar i relation till den norska överhögheten.

En litterär pärla

Sturlunga berättar visserligen framför allt Islands historia, men den är samtidigt en nordisk kulturhistoria av stora mått. I den finns gemensamma förändringar av normer, värderingar, social och politisk tillhörighet, kyrkans allt större inflytande med mera.

Att det fanns en mycket levande berättartradition genom seklerna är Sturlunga ett viktigt bevis på (tänk bara på mannen i vasslekaret som hör andra tala om vilken död man har planerat för honom). Vi har till exempel läst om jarlen Hákon och trälen Kark i Heimskringla och vi vet att det är endast tränade berättare som kan göra en sådan dramatik realistisk. En person som hör två andra pratas vid, som när Egill Skallagrímsson hör sin dotter och hustru samtala i köket när han tänker svälta sig till döds, får i Sturlunga paralleller som visar att tekniken är högst professionell.

Det är inte enbart samtida händelser som ryms i Sturlunga saga. Den inledande berättelsen, Tåten om Geirmund heljarskinn, utspelar sig någon gång under 900-talet. I den kan vi ta del av följande dialog:

Då tog Atli, Geirmund heljarskinns träl, hand om hela besättningen under vintern. Atli var oregerlig och en bärsärk.

När Geirmund fick höra om trälens hjälpsamhet, frågade han trälen: ”Vad var det som fick dig att vara så hjälpsam mot Vébjörn och hans följeslagare?”

Trälen svarade: ”Jag gjorde det för att på så sätt visa vilken ädel och storsint människa den var som ägde en träl som vågade ta sig an en så stor sak.”

Geirmund tackade trälen för hans handling och gav honom därför frihet och mark att bosätta sig. (Sturlunga I: 43).

Tåten blev kanske nertecknad tre eller fyra århundraden efter att Atli og Geirmund språkades vid. Var det kanske litet senare som Þorbjörg den tjocka, hustru till Vermund den smale, räddade Grettirs liv och följande samtal ägde rum:

Vermund blev måttligt förtjust när han kom hem, och han frågade hur det kom sig att Grettir var där. Þorbjörg berättade då hela historien om Grettir och bönderna från Isafjörð.

”Vad gjorde han för att förtjäna att du räddade livet på honom?” frågade Vermund.

”Det fanns flera skäl”, sade Þorbjörg. ”För det första så kommer du att anses som en mycket större hövding än förut, för att du har en hustru som vågar göra en sådan sak. Och för det andra, så skulle hans släktning Hrefna inte velat att jag lät honom dödas. Och för det tredje, han är på många sätt mer karl än de flesta män.”

”Du är en klok kvinna i det mesta du gör”, sade Vermund,”och det tackar jag dig för.” (Islänningasagorna II: 136).

Det var inte Sturla Þórðarson som skrev tåten om hans farfar, Hvamm-Sturla, men den som berättade visste mycket väl vad han eller hon gjorde. Sturla grälar med prästen i Reykjaholt, Pál:

Páls hustru Þorbjörg var vresig till sinnes och tyckte mycket illa om detta krångel. Hon sprang fram mellan männen, hade en kniv i handen och stack till Sturla. Hon siktade mot ögat och utbrast: ”Varför skall jag inte göra dig lik den som du vill likna mest av alla, och det är Oden.” (Sturlunga I: 154).

En prästfru under sent elvahundratal talade inte om Oden därför att hon trodde på honom, utan därför att han levde i berättelserna. Sturla försökte få gigantiske böter för såret men blev så oresonlig att andra började blanda sig i. På Alltinget hände följande:

En dag, när många gick till Lagberget, gick Sturla upp på förskansningen framför sin bod, för han hade ofta vanan att hålla långa tal i sina ärenden, och han var både klok och vältalig. Han ville också att man skulle tala om hans värdighet vida omkring. Nu sade han följande: ”Tvisten mellan Pál och mig torde vara allmänt bekant liksom den krängning som man tänkte utsätta mig för. Att så inte skedde berodde mer på mitt lyckliga öde än på förövarens handling. Därefter ingicks förlikning och Pál överlät mig att ensam dma i målet. Men nu söker man upp de förnämsta männen på Island för att de skall fälla dom i det mål som tidigare överlåtits åt mig att ensam döma i. Om det hänt förr att man gjort på så sätt, så kunde det väl övervägas. Bland dem som nu ingriper i målet nämner jag först Jón Loftsson, han som är den mest framstående i landet och som alla hänskjuter sina mål till. Jag vet inte på vilket annat sätt jag skulle få bättre anseende än genom att pröva vilken heder han vill visa mig. Det kan hända att jag inte har förstånd nog att e till mitt eget bästa, men jag vill försvara min heder.”

Då svarade Brand biskop: ”Ingen klandrar ditt förstånd, men man funderar över din godhet.”

Jón sade att Sturla talade klokt och visade hänsyn mot många. ”Men Páls böter”, sade Jón, ”skall sättas ner, för de hade satts högt, och nu skall detta avgöras med mig och inte med Pál.”

Sedan lämnade männen Lagberget och gick hem till sina bodar. Men innan tinget avslutades erbjöd Jón Sturla att uppfostra ett barn och bjöd hem hans son Snorri och honom själv att fira årsdagen för kyrkans invigning på Oddi.

Därefter följde Sturla pojken söderut och fick då ansenliga gåvor av Jón. Men böterna ändrades i hög grad och de fastställdes till ungefär trettio hundraden.(Sturlunga I: 158)

Pojken som följdes söderut var Snorri Sturluson som inte såg sin pappa efter detta. Men pappan glömde inte:

Det har berättats att när Sturla fick veta att Þorbjörg, Pál prästs hustru, hade avlidit, lade han sig till sängs, och så brukade han göra när han var tungsint. Man frågade var som fattades honom.

Han svarade: ”Nu har jag fått nyheter som jag tycker är tänkvärda.”

Och det svarades: ”Inte trodde vi att du skulle drabbas av sorg för att Þorbjörg avlidit.”

Sturla svarade: ”Det är också något annat som gör att jag inte känner mig bra, för jag tyckte att det alltid fanns tid till strid med Páls och Þorbjörgs söner så länge hon levde. Men nu när hon är död passar det sig inte att angripa dem.”(Sturlunga I: 159).

Sturlunga saga handlar visserligen för det mesta om historiska händelser, men den glänsande litterära berättartekniken gör sagan dessutom till ett av den nordiska skrivkulturens storverk.

Senast uppdaterad: 2022-01-26